Peach segling under de första två åren jorden runt
Den 25 juli 2019 vaknade vi till en solig och blåsig dag. Ankrade dagen innan vid lunchtid i en vik med namnet Laman Bay nordväst ön Epi i centrala Vanuatu ö-gruppen. Vi nattseglade från Esema Bay, Efate, och hade god vind i seglen hela vägen. Passadvinden sägs vara starkast i denna del av havsvärlden under juli och augusti så vi räknar för det mesta med vind, sen gäller det ju att få den från önskvärt håll och i lagom mängd.
Som sagt, det blåser och ön ger våglä men vinden tar vi oss inte ifrån. Enligt väderprognosen ska vinden tillta. Vi stannar här för att viken är mysig och känns frisk och ren. Ankaret ligger på ca 6 meters djup i svartsand, botten är flack, vi har 5 gånger djupet på kättingen, dämpare på kättingen för att avlasta ankarspelet (som för övrigt uppför sig annorlunda och sämre sedan oljebytet…???) och vi har satt upp vårt lilla ankarsegel för att begränsa ryck. Allt är säkrat på Peach så vi kan lämna i ett ögonblick om det behövs. Det behöver inte vara hos oss det krånglar med ankringen, andra båtar draggar med regelbundenhet kan vi konstatera. Utanför Grenada räddade vi en fransk katamaran från att driva ut till havs tillsammans med en annan besättning och vi har sett ett antal båtar dra med sig ankare eller boj även då vinden inte varit särskilt kraftig.
Peach är en HR 382 med lång köl och fullbunkrad väger hon ca 12 ton, kanske något mer. Hon tillhör de mindre båtarna i de flesta sammanhang men just här, i Laman Bay, har hon sällskap av tre båtar i samma storlek. Vi är nöjda med Peach och hennes förutsättningar och hon är både trygg och seglar mycket bra om än inte så fort. En större båt kan så klart segla snabbare och erbjuda mer stuvplats men kostnaderna är högre för underhåll och för marinaplats. Samtidigt, viktigt att tänka på är att om man, som vi, kompletterar en mindre båt med extra utrustning som ställning i aktern, extra diesel på däck, inre förstag, vindroder, watermaker m.m. blir båten betydligt tyngre än tänkt och därmed går djupare samt segelegenskaperna kan förändras.
Här i Vanuatu verkar de flesta besättningar räkna med att säkerheten är hög. Ett tecken på det är att man har sina jollar med utombordarna på i vattnet under nätterna. Detta var en omöjlighet i t ex Grenada, Colombia och Panama. Hittills har vi klarat oss från stölder och personrån såväl som sjöpirater, har dock mycket information om andra som råkat illa ut och det är alltid jobbigt att ta del av sådan information. Det handlar inte enbart om en förlust av utrustning och/eller pengar utan lika ofta om en känsla av kränkning och rädsla.
Sedan Västindien, Colombia och Panama har vi hunnit med en del stopp, vissa planerade andra mer överraskande. T ex tvingades vi in på fastlandet i Equador för att tanka, vi blev bogserade till Galapagos och vi ”hamnade” på Rarotonga också med anledning av dieselbehov på grund av vindbrist. Planerade stopp har utgjorts av Papeete Tahiti, öar som Moorea, Huahini och Tahaa, vidare till BoraBora, Fidji och nu Vanuatu på rekommendation av seglare som själva besökt denna övärld.
Vi har varit ute och seglat i två år sammanlagt men har med regelbundenhet rest hem för att yrkesarbeta och umgås med familj och vänner samt ta hand om privata angelägenheter som huset vi bor i. Det har varit härliga seglingsår med skönt klimat, härligt hav, trevliga destinationer och många nya seglarkompisar. Vi har dock haft en del reparationer att hantera och flera av dem reklamationer av utrustning, några exempel: batterierna brände av i Shelter Bay, Panama, och vi fick jaga nya i Colon, ett vantfäste sprack i fästet på väg från Grenada och vi bytte till ett av våra begagnade i San Blas, Panama. Storseglet behövde sys om eftersom vi höjt bommen, förstaget krackelerade efter atlantöverfarten och vi fick segla ner till Trinidad från Grenada för att ersätta med nytt, motorn till watermakern var det också något fel på från start och den fick vi hämta upp ny i Grenada och satellittelefonen hade en bugg vilket gjorde att vi fick tillskickat oss ett nytt sim-kort till Tahiti. Felaktigheter av varierande karaktär alltså. Vi har haft mycket bra support från tillverkare/försäljningsställen så kostnaderna för utrustningen har vi fått ersatt men jobbet med att återställa har så klart varit vår egen uppgift på bekostnad av att vi tvingats avstå från andra mer roliga aktiviteter. Just nu har vi tagit bort kompassen på piedestalen i sittbrunnen på grund av spräckt gummimembran, vi har nyss bytt startbatteriet, haft ett sprucket förfilter till watermakern, en utombordare som verkar behöva mer kärlek och lamporna i instrumentet slocknar med regelbundenhet och oftast då vi har stort behov av ljuset. En tillfällig röd led-belysning över instrumenten löste det problemet. Som vi förstått det, är detta vardag för de flesta seglare, utrustningen används över lång tid, i stor utsträckning och fukt/sol/salt påverkar de flesta utrustningar negativt förr eller senare. Många underhåller, reparerar och förbättrar därför med regelbundenhet under orkansäsong när de vanligtvis ligger still i miljöer med bra båtservice.
Det är många beroendeförhållanden att hantera på en segling som den här. Båten och dess utrustning, säkra hamnar, vi i besättningen, väder, vind, vågor och strömmar, inklusive lokala fenomen, segelsättningar, navigation, beslut om destinationer, länder och deras kulturer, människor vi möter i olika sammanhang, möjligheten att kommunicera och sköta saker som inhämtande av väderprognoser, betalningar av räkningar, uppdatering av båtförsäkringen beroende på var vi seglar, tidszoner, valuta, kontanta medel samt gästflaggor och Q-flaggan, vad som skrivs i loggboken, in-/utklarering, säkerställan av vatten, diesel, gasol, bensin, oljor, lim och annat, hygien, mat, sopor, tvätt och reservdelar. Vi kan konstatera att det tycks som att det mesta löser sig till slut men det krävs oftast dels en arbetsinsats och dels tid för den, dessutom beroende på vad det gäller kan det också krävas betalningsmedel. Möjligheten att få tag på utrustning till båten har för oss också visat sig vara en svårighet, ”båtbutikerna” har vanligtvis ingenting att tillhandahålla utan importerar det mesta på beställning. Att gå runt i en båtbutik i Sverige är en dröm…
Internet, beroendeförhållandet till internet är en historia för sig. Flera länder, t ex Fidji, önskar att man påannonserar sin ankomst genom att fylla i ett formulär som hämtas via en hemsida, fylls i med uppgifter om båt, besättning, tidigare hamnar och ankomstdag med klockslag (?!), och som skickas in till ansvariga myndigheter via e-post. Myndigheterna vill också att man har med sig en papperskopia av det ifyllda formuläret vid ankomst. Det ska tilläggas att vi har en skrivare ombord och kan skanna såväl som kopiera, har underlättat för oss. Som sagt, det gäller att vara tidigt ute med planeringen av rutten så det administrativa kan klaras av då man har internetuppkoppling. Vi lyckades pricka ankomsttiden till Fidji med tre timmars tidigare ankomst än angivet i formuläret vilket måste ses som en bedrift då seglingen från Rarotonga tog tio dagar! En sak till som vi genomfört via ”nätet” är ansökan om visum (visa) till Australien. Formuläret med många uppgifter och besvarande av frågor tog oss gott och väl två-tre timmar att fylla i men det var det värt för en och halv vecka senare fick vi information om att vi erhållit visum adekvat för våra behov. Det här är exempel på beroendeförhållandet till internet, tilläggas ska också att eftersom det för oss är naturligt att inhämta information (inte bara för fuska i korsord) från internet och använda det för vardagsbehov så prioriterar vi att ha fungerade internet direkt från Peach via lokala sim-kort till telefonen, förstärkare, ev. internet via marinaplats etc. Det är ett andrahandsalternativ för oss att tvingas packa ihop datorer och telefoner och ge oss ut på restaurang eller café för att sköta våra angelägenheter, men vi gör det om vi måste och är då naturligtvis tacksamma för att möjligheten ges.
I varje land vi besöker råder lokala levnadsförhållanden. Det är skillnader mellan länderna i respektive land. Vi delar havet, förutom med seglare, med människor som lokala fiskare, frakt- och transportfartyg/båtar, passagerarbåtar såväl som med lokala människor som transporterar sig mellan öarna via båtar av olika karaktär. Det är inte ovanligt att vi hamnar i samspråk med människor som vi idkar byteshandel med eller som vi delar våra resurser med. Det som för oss känns tufft är t ex när de människor vi möter inte har råd att skaffa enkla saker som fiskeutrustning eller skrivmateriel till barnens skolgång liksom att många har begränsade möjligheter att få tillgång till tand- och sjukvård. Det är också för oss svårt att hantera att de människor som har tillgångar i stor utsträckning använder dessa till att äta skräpmat i så stor utsträckning att många av dem lider av diabetes redan i unga år, vilket i sig innebär en stor belastning för landet i sig. På många platser är avfall/sopor ett stort problem, avfall/sopor som man själva är upphov till men som också transporteras in i vikar och stränder via havet. Under våra resa upplever vi således förhållanden som vi måste acceptera men som inte känns bra.
Helt kort, matpriserna är i många länder höga och vi begränsar därför inköp och äter sällan annat än egen lagad mat. Kvaliteten på maten och utbudet varierar också stort. I detta perspektiv saknar vi Europas standard, utbud och priser. Vad gäller mat så konserverar vi själva, bakar vårt bröd och gör egen yoghurt (att få tag på adekvat yoghurtkultur är inte lätt i alla länder, de som säljs verkar vara ”konstgjorda” d v s utan riktiga bakterier). Utrustning finns för att grodda egna grönsaker men än har vi inte behövt att nyttja denna resurs. Vi har informerats om att man i Nya Kaledonien konfiskerar processat, fryst och färskt kött, mejeriprodukter, ägg, honung och grönsaker och frukt. Övrigt får behållas men inte tas i land. Också ett beroendeförhållande att ta hänsyn till i samband med bunkring, vi räknar med några dagars segling från Vanuatu till Nya Kaledonien och tänker inte ha något kvar för konfiskering!
Vi har numera stort respekt för svaga vindar eftersom Peach är förhållandevis tung och ingen vind, ingen fart så klart. Utöver det, om vinden är svag och strömmarna starka fungerar inte vindrodret optimalt och under sådana förhållanden måste man biträda vindrodret genom att justera huvudrodret då och då. Eftersom vi har ett extra inre förstag måste vi rulla in seglet på yttre förstaget när vi ska slå (vilket dock inte är alltför ofta) men om vinden är svag och strömmen stark och vi faktiskt måste slå fungerar inte detta alltid med bibehållen fart. Vi har väl ärligt förberett båten för hårda vindar men i ljuset av vad vi erfarit under resan så kanske det hade varit värt att investera i en gennaker. Men hur-som-haver, bra att ha en fungerande motor som komplement och mycket diesel till denna för att klara av att ta sig framåt när vinden är svag eller inte existerar alls.
Klimatet, särskilt värmen, är något som man måste lära sig att leva med. Vi har inte AC utan har installerat 12-voltsfläktar i sovutrymmet, vid salongssofforna, i byssan och en portabel vid navigationsbordet som flyttas till förpiken när dottern är ombord. I Las Palmas fick vi en bimini anpassad till Peach och vi använder ytterligare solskydd när det finns behov av det. Vi gör vad vi kan således men minsta arbetsinsats innebär att man badar i svett. Skönt då om man ligger för ankar och kan ta sig ett dopp.
Myggnät och myggmedel har vi använt vid några få platser. Vi har myggnät till alla skylights och fyra sidofönster, till sittbrunnen och sovutrymmet. På Bonaire hade vi t o m myggnät över alla ventilerna. Till oss själva har vi myggmedel och också hattar med myggnät. Hattarna fick vi användning för när vi ankrade i mynningen av djungeln i Panama. Här på Vanuatu varnar man för malaria och vi är glada för att vi ligger i fritt vatten långt från land men använder myggnät över skylight under natten då det under många nätter varit vindstilla. Men vi har för övrigt inte besvärats av mygg här, inte än i vart fall.
Det har blivit ett antal längre seglingar över tid, Atlanten tog 16 dagar och Stilla Havet ca en månad. Bra att vara medveten om att det kan bli längre seglingar också mellan ö-grupperna efter Tahiti. Bora-Bora till Rarotonga innebar 650 sjömil, Rarotonga till Fidji tog tio dagar för oss med fin segelvind och Fidji till Vanuatu innebar ytterligare ca 700 sjömil utan stopp. Det är alltid speciellt att starta översegling. Båten har kontrollerats och säkrats, bunkring har skett och beslut om avresedag med hänsyn till vindarna tagits. Det finns alltid en medvetenhet om att man har eget ansvar om något fallerar under gång. Vi delar på vakterna och sover/vaktar mellan ca 19.00 och 11.00 i fyra-timmars skift och vi försöker planera in ändringar av segelsättningar inklusive flytt av spirbom mellan vakterna om möjligt. Under dagtid åtgärdar vi vad som för var tid behövs t ex fyller på olja till motorn, tankar diesel, lagar och äter tre måltider och förbereder nattmat, bakar bröd, fiskar, hanterar sopor och loggbok, byter flaggor, sover middag och läser eller löser korsord. Vi kommunicerar via kortvågsradio ca två gånger per dygn d v s hämtar väderprognos och skriver/besvarar mail. Till detta används både winlink och sailmail. Vi tycker att det är bra att vara minst två personer ombord men har träffat påfallande många ensamseglare som klarar sig utmärkt solo.
Sammanfattningsvis, vi är glada att vi seglat ut på haven och är nöjda med vårt seglingsäventyr som det gestaltat sig hittills. Särskilt roligt är alla naturupplevelser med natur och djur, förmånen att få vara utomhus, segla och vara fysiskt aktiv på heltid och också att umgås med människor med annan kultur som bakgrund och med andra seglare. Samtidigt, den ”frihet” som kanske många andra tror att vi upplever är begränsad genom att vi efterlever diverse restriktioner om hur och var man segla utan att ha klarerat in eller ut ur länder såväl som att de ”cruising-permits” vi erhåller i samband med inklarering i sig kan innebära antingen begränsningar i vilka öar vi får besöka eller anmälningsplikter rörande våra förflyttningar.
Idag är det den 5 augusti och vi har seglat syd från Epi och ligger i Port Vila på ön Efate vid boj. Det var här vi klarerade in för ca två veckor sedan så vi är kända med miljön. Här har vi bytt vattenpump och vi var glada för att vi hade en ny i reserv när den befintliga valde att tvärdö, tveksamt om det går att få tag på en ny här på direkten. I övrigt gör vi underhåll, stuvar om lite och bunkrar också inför segling söderut till Nya Kaledonien och sedan vidare till Brisbane, Australien, för ”vinteruppläggning”, d v s orkanstopp, och en längre tids hemresa. Här vid boj eller för ankar ligger ca 40-50 båtar och av dessa representeras Norge, Danmark, Finland och Sverige av fyra segelbåtar, ganska häftigt att vi alla seglat från Norden och ända hit. Även fast vi är i tropikerna så är det just här och nu ”bara” normal svensk sommarvärme, temperaturen ligger kring 23-24 grader och det är något svalare på nätterna. Vi blir lätt kalla utan långärmat, äter våra måltider i salongen och har vår oljelampa tänd för värme, badar/snorklar absolut inte utan våtdräkt, det känns mycket underligt och överraskande, till och med begränsande, att det är så kallt, särskilt om det också blåser och regnar. Våren är dock på väg till ”down under” så vi räknar med betydligt varmare framöver.
Detta var några rader om vår segling under de två första åren av segeläventyret, läs mer om specifika destinationer, mariner och annat i de publicerade engelska artiklarna.
Fair winds från Peach på Vanuatu